Hösten 1956 utbröt Ungernrevolten. Tusentals människor dödades och tiotusentals sattes i fängelse. Många flydde till fots, eller tog tåget till gränsen och vandrade över leriga åkrar in i Österrike. Efter den misslyckade revolten flydde 200 000 ungrare till väst, många genom den dåligt bevakade gränsen till Österrike. 80 000 emigrerade till USA, 22 000 till Storbritannien och 13 000 till Frankrike. I Sverige sökte cirka 8 000 ungrare skydd.
En av dem var den då 18-årige Peter Vereby från Pécs som valde att lämna sin mor och sin sju år äldre bror för att ensam fly till Jugoslavien. Peters far dog redan då Peter var sju år gammal.
Jugoslavien var vid den tiden kommunistiskt styrt och Peter kände sig inte säker där. Efter tre månader kom en svensk delegation som erbjöd dem som ville att resa till Sverige. Peter visste inte mycket om Sverige mer än att det var ett neutralt land och så kände han till kullagerfabriken SKF. Han hade också sett den internationellt spridda svenska filmen ”Hon dansade en sommar” (”Egy nyáron át táncolt”) som på den tiden ansågs spegla ”den svenska synden”.
Med specialtåg från Jugoslavien via Österrike, Västtyskland och Danmark kom Peter till Helsingborg.
– Vi fick komma till ett badhus där äldre kvinnor skrubbade oss rena och vi fick nya underkläder och annan utrustning, berättar Peter.
Peter slussades vidare till Hotell Strandbaden, som vid den tidpunkten drevs av fru Emmy Nordblad från Höganäs, där han inkvarterades i ett rum i annexet tillsammans med en bekant.
– Att få komma hit och få sova mellan lakan var en upplevelse, minns Peter.
Peter kommer också ihåg att en köpman [Carl-Johan Bergdahl eller Gunnar Andersson?] försåg flyktingarna med gymnastikskor och att de spelade fotboll med ett lokalt lag på en fotbollsplan som låg vid vägen mot Mölle [var?].
– Tvärs över gatan från annexet låg ett konditori [Café Hemgården] där vi drack Pommac och åt mazariner – gudomligt gott!”, berättar Peter.
